Så här roligt kan man ha med musik!
...och så här kom musiken in i mitt eget liv

All musik på denna sida är upphovsrättskyddad - men naturligtvis får du göra en kopia för eget bruk som det heter.

När jag var i tolvårsåldern fick jag ett tvåradigt dragspel, som jag lärde mig att hantera efter egna ideer. Det var ett durspel - olika toner när man drog ut eller in bälgen precis som ett munspel. "Vildandens sång" och "Papperspolskan" gillade mor Märta. Men det var liksom inte så mycket smärta, djup eller nyskapande i den repertoaren. Det kom senare med den allmänna mognaden, flickorna och litteraturen. Som råkade sammanfalla med mina gymnasieår.

Dixielandmusiken på jazzklubben Hot House i Malmö i närheten av Gustav Adolfs torg var min första upplevelse av att musik kunde vara fylld av känslor, sorg, glädje, rytm. Jag minns spelningarna med "Papa Bues" (de spelar än år 2010, vet ni det?) "Alexanders" eller "Coolings jazz band" och "Storyville Stompers". Lokalen var trång, rökig och underbart spännande.
Men jag lärde mig aldrig riktigt att dansa utan tillhörde mest raden av "spisare". En sak som jag bittert ångrade när jag led alla helvetets kval när jag senare måste lära mig dansa i trettioårsåldern.

Men dragspel och blues gick ju inte så bra ihop. Jag skaffade mig en klarinett och som det mesta här i livet jag prövat på så satte jag friskt igång med att lära mig själv. Det gick inget vidare och inte heller Slottis instrumentalmusiklärare med noter och grundläggande tutande lyckades få upp min skicklighet. Men jag lärde mig "Petite Fleur" efter skivan med Monty Sunshine, en låt som nog alla klarinettister provat på.

Castle Town Skiffle Group
Och man gick på Chris Barbers konsert i Köpenhamn i Idrottshallen. Det var en mycket stor musikalisk händelse och det var första gången jag såg en orkester live på en scen utan att det dansades. Även Chris Barber spelar fortfarande år 2010!

Musikaliska minnen från Slottstadens Läroverk var också skoldanserna, som jag under ett eller ett par år stod som arrangör för på elevrådets uppdrag. Jag fick engagera orkestrar och förhandla om gager. Jag har faktiskt engagerat både Pekka Langer och Östen Warnebring till exempel. De ni!
Jag minns att vi lyckades höja graden av intimitet i gymnastiksalen genom att lägga två strålkastare med färgat kräppapper över i basketkorgarna. Samtidigt släckte vi lysrören. Mycket lyckad ide som gjorde både pojkar och flickor både vackrare och djärvare.

Klarinetten var något av en återvändsgränd, men så dök det upp en musikföreteelse som skulle vända upp och ner på mycket - SKIFFLE! Robbans skifflegrupp gjorde sitt segertåg på skivlistorna och minsann - Chris Barbers banjonist Lonnie Donnegan hoppade av dixielandbandet och blev miljonär på "Freight train" och "Putting on the style". Jag upptäckte att jag kunde sjunga någorlunda bra i denna sortens musik där stämsång dolde en del av tonårsskavankerna i tonbildningen.
Jag tror det var 1957 som jag lånade en vanlig gitarr av en skolkamrats mormor. Mormor var med i Frälsningsarmen, så efter ett tag när hon upptäckte vilken gudlös musik som vi spelade på den så krävde hon den tillbaka. Möjligen höll hon aldrig i den mer... Satan hade rört strängarna.

Satan i det här fallet hette Lonnie Donegan, Englands skifflekung på slutet av 50-talet. Jag köpte skivor med honom och lärde mig texterna.
Jag lyckades få ut en del av ett farsarv hos överförmyndaren och kunde köpa en Höfner orkestergitarr istället, vilket var en höjdare.

Vi bildade ett band i ring A3 på Slottsstadens läroverk (därav namnet Castletown). Se bilden ovan. Jodå, det är jag i mitten.

Efter bara några månader med Castletown lockades jag och basisten Kaj Regnell över till VAT 69:ers - en mycket uppslitande historia där basisten Kaj och jag slets mellan löften om turnéer och gager och solidariteten med resten av gänget, som ju var mina skolkamrater. Musikaliskt var det en höjdare med VAT 69:ers stensättarkomp och musikalitet, men känslomässigt var det knepigt.

Ännu värre var det när vi efter ett halvår i VAT69:ers enades om att "friställa" basisten Kaj för att vi tyckte han inte "utvecklades" genom att skaffa sig elbas. Kaj tog det mycket hårt. Usch, vad jag ångrar mig nu. Men "man kan inte lämna kulor igen, och trösta pojkar som stelnat till män" som Sten Selander skrev. Ändå kunde jag den dikten utantill, för det hade jag fått som uppgift i svenska i A1. Men moralen hade inte gått in.
Skiffle var ett mellanting mellan folkmusik, country, jazz, blues och slagdängor. Sättningen var oftast: ståbas, tillverkad i slöjden, tvättbräde, två eller tre gitarrer och banjo om det fanns någon som kunde spela det. Skifflelåtarna gick nästan alltid på tre ackord ("mer än tre ackord är experimentalmusik" var det någon som sa).

Skiffle var en mycket rolig musikform och en del av dåtidens så småningom kända sångare startade i ett skiffleband. Carl Oscar Robban Broberg var Stockholms skifflekung och det fanns hundratals skiffleband i Sverige. Beatles härstammade från John Lennons skifflegrupp "Quarrymen"! Vikipedia skriver: It has been estimated that in the late 1950s there were 30,000-50,000 skiffle groups in Britain!

Låten framför andra var "Putting on the style" och den låter så här: Putting on the style

VAT 69:ers
Jag sa att Robban Broberg var Stockholms Skifflekung, korad på någon av de stora nöjeslokalerna. Samtidigt gick det en tävling i Malmö för att kora Malmös Skifflekung.

Vi vann tävlingen om Malmös Skifflekung. Och vi var bra! Vi hade stämsång, banjo, en kul basist med en hemgjord bas, bra låtar som vi fixat via engelsk radio och slog de andra fem tävlande med hästlängder. Jag kände mig verkligen som Malmös - ja för resten Skånes skifflekung. Minst!
Nåväl, det blev faktiskt turnéer och gage - fantastiska 20-50 kr per kväll per man… Men OK, hyran för den lägenhet vi hyrde i Limhamn var 60 kr i månaden, så pengarna var värda mycket. Största giget var nog när vi var förband till Little Gerhards rockband på en turné i Skåne. Jodå, jag har sett Sveriges dåtida rockkung träna spagaten i "Buena Sera" bakom scenen innan han gick in...

Och så föll alltsammans ihop som ett korthus. Orsaken hette Elvis Presley.

Skiffleflugan varade bara ett par år i Sverige. Sedan var det dånande gitarrer, kullagrade höfter och pomadafyllt hår som gällde för den kvinnliga publiken och grabbarna fick acceptera det vare sig de ville eller ej.

Och Lonnie Donegan föll i glömska. Han levde dock och uppträdde till år 2002 då han dog, 71 år gammal och lycklig med sin musik. Lonnie Donegan spelade för övrigt banjo i Chris Barbers dixieland band från början, men lämnade Chris Barber för att få spela skiffle och - i och för sig - säkert kunna tjäna betydligt mer på detta än i en jazzorkester.

Country anknytningen
När vi spelade skiffle så var det ofta så att vi använde låtar från USA:s folkmusikaliska förråd. "The big grand coolie dam", "Hang down your head Tom Dooley" (en världsschlager och alla skifflebands måste!),"Rock Island line" m fl. Ofta hade låtarna därifrån countrystil och det har jag behållit och utvecklat för mig själv och mitt keyboard. Den här låten har jag gjort själv helt och hållet, inklusive solot.

When somebody calls your name"
Music and lyrics by Bosse Gardstad, Vallentuna, Sweden
(with inspiration from an old song, sung by Patsy Cline)

I fall to pieces, when I see you on the doorstep
I fall to pieces, every time I hear your voice.
I fall to pieces, when I remember all our memories
I fall to pieces, when somebody calls your name

I don´t sleep at night, I only think about you
The days linger on, I don't know how they run
My world´s falling down, there´s nothing more to do now
Whatever will come, it will all depend on you.

I fall to pieces, when you say we´ll never meet again
I fall to pieces, when you say "just let´s be friends".
I fall to pieces, like the world we built together
I fall to pieces, like the love I had for you,

C C7 F F
G7 G7 C G7
C C7 F F
G7 G7 C/F C/G7 (last verse C)